måndagen den 14:e december 2009

Striden om Ottsjön

I nästan sju år under 1940-1950-talet utkämpades en kamp om att bevara Ottsjöns höga natur- och fiskevärden i samband med anläggandet av Håckrendammen. Man ville nämligen även ha med hela Ottsjön i dämningen av håckrenområdet, som i sig resulterade i att höga natur- och fiskevärden avservärt försämrades när fyra sjöar med mellanliggande strömmar blev ett stort regleringsmagasin med en dämningsamplitud på hela 27 meter. Kampen för att skydda Ottsjön från en reglering utkämpades och segrades av befolkningen i Ottsjö med omnejd. Alla inblandade är värda all heder och vi som i dag älskar Ottsjön med dess omgivning är dessa hjältar för evigt tacksamma. Tilläggas bör dock att helt opåverkad från Håckrenmagasinets dämning är inte Ottsjön. Ottsjöns ulopp - Storån - är starkt påverkad av regleringen och när Håkrenmagasinet är fullt har Storån förvandlats från ett strömmande vatten till ett mer lugnflytande sel. Därtill innebär den fiskspärr som konstruerades i Storån ca 300 meter nedströms utloppet ur Ottsjön, i syfte att förhindra gädda och abborre från att komma upp till Ottsjön i och med dämningen, att Ottsjöns tidigare nedströmslekande öringbestånd troligen i stort försvunnit och nu kompenseras genom årliga utsättningar av öring i Ottsjön.

Två böcker som jag läst har tillsammans skildrat den här kampen rätt ingående. Berättelsen om Håckrenmagasinet före och efter dämning av Richard Öhman (1995) samt Boken Ottsjö - glimtar ur byns historia av studiecirkeln "Ottsjö bakgrund och historia" (1993). I detta inlägg har jag försökt sammanfatta dessa böckers beskrivning om den så viktiga segern.

År 1950 ansökte AB Storboforsen om att anlägga ett kraftverk som kunde tillgodogöra sig fallhöjden mellan Håckren och Ockesjön samt regelring av Håckren inklusive Ottsjön. Två år senare, 1952, meddelade vattendomstolen tillstånd till att uppföra kraftverket samt verkställa rensningar mellan sjöutloppet och dammen. Angående regleringsfrågan medgav vattendomstolen en reglering av Ottsjön på 5 meter jämfört med ansökta 7 meter. Domen överklagades av sökanden och pensionatsägaren Sigfrid Eckerhorn i Ottsjö. Vattenöverdomstolen förklarade i mars 1953 domen som formellt fel och återförvisade ärendet till vattendomstolen. Det var tur för Ottsjöns del för under den tiden vaknade folkopinionen mot en reglering av Ottsjön. Aktionen mot regleringen engagerade inte bara ortsborna utan även en rad författare med stridbare Albert Viksten i spetsen. 1954 avgjorde vattenöverdomstolen målet till Ottsjöbornas fördel. Domen överklagades dock av sökanden . Nu tillsattes en kampgrupp för räddandet av Ottsjön. Kampgruppen lämnade in en hemställan om att få Ottsjön fridlyst där Ridvadet som ansågs vara ett unikt naturminnesmärke utgjorde huvudmotivet för fridlysningen. En lobbyverksamhet mot länets riksdagsmän påbörjades som gav resultat. Riksdagsmännen skrev ihop en motion till riksdagen enligt följande lydelse: ”Riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om att åtgärder vidtages för att Ottsjön genom fridlysning eller på annat sätt undantages från vattenregleringen och byggandet i vatten. En reglering av vattendraget nedanför sjön bör på ett fullt tillfredställande sätt tillgodose vattenkraftintresset”. Motionen föranledde dock ingen åtgärd av riksdagen eftersom målet om Ottsjön alltjämnt var under prövning och en ansökan om fridlysning lämnats in till Länsstyrelsen.

Den 16 juli 1954 lämnade Mellanbygdens vattendomstol avslag på ansökan om Ottsjöns reglering. De negativa effekterna som regleringen skulle få på fisket och skönhetsvärdena fällde avgörandet. Domstolen ansåg att fisket var en viktig del för ortsbefolkningens försörjning och att det utgör omväxling och rekreation för byborna. Vidare menade domstolen att en förlust av detta inte skulle vara möjligt att ersätta och att det till och med kunde leda till utflyttning från orten. Däremot fann domstolen att nyttan av företaget överstiger de förorsakade skadorna utifrån vattenlagens andemening. Detta är ett unikt utslag då avslag meddelades trots att kraftnyttan avsevärt överstiger det 2-3 dubbla värdet av skadan på andra intressen. Sökanden överklagade domen. Samtidigt som man överklagar domen undersöker möjligheterna till att ersätta Ottsjömagasinet med en utökning av Håckrenmagasinet till åtminstone 500 miljoner kbm jämfört med tidigare 320 kbm. Sökanden begärde hos vattenöverdomstolen att målet om Ottsjön skulle bli vilande tills det att man utrett möjligheterna för bl.a. utökningen av Håckrenmagasinet. Vattenöverdomstolen avslog dock den ansökan och fastställer i november 1956 vattendomstolens dom om avslag till reglering av Ottsjön. En dom som inte överklagades av sökanden. Slaget om Ottsjön var första gången i kraftverksbyggandets historia som en folkopinion avgick med segern.

Därefter ansökte sökanden om regleringen av Håckrenmagasinet omfattande 720 milj kbm. Den 26 juni 1961 bestämdes volymen till 700 miljoner kbm, dvs en sänkning av den föreslagna gränsen med en halv meter. Den övre gränsen i ansökan var ett försök att inteckna kommande överledningar till Håckrenmagasinet. Vid den tidpunkten diskuterades två förslag av överledning av vatten från närliggande källområden, Anarismassivet och Ånnsjön. Ingen av dessa överledningar blev dock verklighet.

Byggandet av Håckrenmagasinet påbörjades 1962. Dammbyggnaden har en högsta höjd av nästan 60 meter och krönlängd på 860 meter. Dammvallen består till övervägande del av jord, sten och utsprängt berg. Sammanlagt uppgick fyllningsmassan till 2 miljoner kbm. Fallhöjden mellan Håckren och Ockesjön är 184 meter och regleringsamplituden i magasinet är 27 meter. Kraftverket togs i drift i oktober 1966. Energiproduktionen är i medeltal 350 MWh/år. Sammanlagt sysselsatte byggandet mellan 200-300 man plus 40 tjänstemän. Arbetena rekryterades i stor utsträckning från den omgivande bygden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar